Men träningen då?

Joodå, vi tränar på. Lite olika fokus för hästarna, den ena lite mer dressyr och den andra lite mer åt distanshållet. Olika individer med olika behov. Jag får göra det som behövs och det borde ju göra mig ganska vältränad. Det är nu vi kommer till det här med att hästar tränar upp sig mycket fortare och bättre än människor, även fast än människan tränar dubbelt så mycket. Ja, det blir ju så med två hästar men vad hjälper det.
Det finns folk som kan göra nästan vad som helst utan att få träningsvärk, det finns folk som får träningsvärk och kan träna bort den och så finns det jag som får träningsvärk så fort jag anstränger mig minsta lilla och inte kan träna bort den för det blir bara värre. Jag har två väldigt lättränade hästar - dålig ekvation. Och jag är konstant rövhalt.

Att träna ett sto vet ju alla som håller på med hästar att det är lite olika från dag till dag på vilken nivå hormonerna är. Det finns förstås lika många olika varianter på det här som det finns ston. Det finns också lika många varianter på hur man löser det här som det finns ryttare. Ibland tror jag män har lite lättare vissa dagar än kvinnor. Två fruntimmer med mens är ett för mycket.
Vissa dagar bör man göra varann den tjänsten att sysselsätta sig på varsitt håll. Den ena i exempelvis hagen och den andra så långt bort från levande varelser som möjligt. Vissa dagar är den ena kvinnan jättepepp på att träna och i sin iver missbedömer den andra. Då blir det bara skit och pannkaka.

Att ha en valack är ju plättlätt för dom är stabila och precis lika varendaste dag så det är bara att träna på efter sitt schema, sägs det. Det har jag inte märkt. Man kan som valack också vara felplacerad av Gud. Man kanske egentligen skulle blivit transa och varit med i After Dark och fått leva ut sin inre dramaqueen. Man kanske känner sig alldeles missförstådd av alla andra runt omkring en och inte har en aning om var man ska göra av sig själv. Man kanske har alla bokstavskombinationer på en gång och dessutom kommit på ett alldeles eget alfabete. Man kanske är så genial så folk man har runt sig inte hänger med.

Glöm träningsmetoder och scheman för att träna muskler och kondition och andra fysiska färdigheter. Är det fel dag så gör det ingen som helst nytta. Tänk efter hur du är själv, har du lust att göra precis allt du blir tillsagd och allt som står på schemat varje dag? Är du i fysisk form att för stunden alltid göra förutbestämda saker? Nä, tänkte väl det.....

Men för att bli starkare, få bättre kondis, bättre utbildning, gå framåt i träningen är det ju vissa grejer man måste göra. Ju högre upp i träningen ju mer noggrant med organisationen blir det. Och när man lär in nya saker bör man göra det bra från början. Man måste göra vissa saker för att få ett visst resultat man kan inte bara lulla runt och göra det som känns bäst för stunden.

Det är nu det kör ihop sig på riktigt. Det är nu man måste känna. Man måste känna sig själv, sin häst, hästar som djur i allmänhet, sin dagsform, sin omgivning, sin utrustning, sin erfarenhet, sin självrannsakan och väldigt mycket mer.
Jävligt jobbigt. Jävligt mycket att träna på, och då har vi inte ens kommit till den fysiska träningen av hästen. För utan alla dom här beståndsdelarna på plats blir det ingen bra fysisk träning av hästen.

Det här ser ju oerhört negativt ut. Det finns dom som inte alls känner igen sig, som bara rider på och utför och sen spelar det ingen roll om hästen är missnöjd för nu står det här på schemat och en genomförd träning är en lyckad träning. Det gamla uttjatade uttrycket "hästen är ledig 23 timmar per dygn och då kan den gott jobba och göra som jag säger den 24:de."

Nej, det är inte negativt det är positivt. Det är positivt när man får till det och får alla bitarna på plats. När man gör rätt saker rätt dag på rätt plats med rätt sinnelag. När man har kört på sin känsla med sin erfarenhet och kunskap i bagaget och summan av det blir rätt. När man i sin brist på kunskap och erfarenhet har vett att låta bli saker som annars bara skulle ställa till det. Här har vi kanske det svåraste av allt för att ju mer man lär sig ju mer inser man att man inte kan. Och för att inse det behöver man lära sig en hel del. Nu blev det jävligt jobbigt igen.....

Förövrigt går det riktigt bra här med båda hästarna. Dom flesta dagar blir rätt och nån gång ibland är jag inte snabb och klyftig nog att anpassa mig för en lyckad träning. Både och är lärorikt och det funkar bara om man tänker efter och inte kör på (jävligt jobbigt) utan funderar och lägger i kunskapsbanken. Vi har nått en del mål, bättre än jag förväntat mig. Här krävs det en hel del funderande på varför. Känsla.

Och ibland behöver man bara få klia sig först.

Foto: Christel Bergkvist

Kompisar

Gawin och Nils är kompisar. Gawin är arab och Nils är fransman. Dom är slöga båda två och har många gemensamma intressen som till exempel bollar, pinnar, vara närgångna, äta både mat och annat, skita ner sig och filosofera. Dom är väldigt charmiga och har humor, om dom får säga det själva.

Nils bor inte här men han är här hos mormor och morfar då och då. Det syns tydligt hur glada dom blir att se varann varje gång Nils kommer hit. När han åkt hem igen undrar Gawin var han är när han inte är med till stallet.
Gawin är häst och Nils är hund. Gawin tycker om hundar och katter i allmänhet men Nils är alldeles speciell.

Vilken dag!

Den här dagen går till minnesbankens pluskonto. Imorse kom en kär vän med sin häst. Vi tänkte ta en lugn ridtur och snacka och umgås och ha det trevligt. Det gjorde vi. Men man ska ju vara i nuet och läsa av vad som behövs nu. Nu blev lite trav på en fin skogsstig. Det där nuet blev väldigt kort. Kanonkuleponnyn tyckte att hon behövde lite galopp och det tycktes vara en bra idé uppför en backe för det är ju bra träning. Tjohooo! Nuet och vad som behövs anpassades snabbt till ponnyrace över stock och sten. Gräddbakelsen är en utmärkt busridningspartner. Säker på foten, snabb, smidig och har inte en tanke på alla grenarna som mamma får i ansiktet. Fysiskt är det här ingenting för henne hon bara rinner fram. Snubblar gör man bara inte!

Sånt här är ju så himla roligt! Ungefär som att åka pulka i en slalombacke fast bättre. Det är nog det bästa som finns iallafall i hästväg.
En del förståsigpåare och självutnämnda experter tycker nog att man inte ska ägna sig åt såna här oansvariga aktiviteter. Till er säger jag bara Skit På Er!!!

Att häst och ryttare litar på varann så pass och att göra det här i fysisk och mental balans är att ta ansvar. Det här kan man bara göra om man litar på varann och om man litar på varann mår hästen så mycket bättre i både kropp och själ. Det är att ta ansvar för sin häst!
(Jag är fullt medveten om att alla varken kan eller bör göra såna här grejer och det är också att ta ansvar)

Kan säga att både hästar och ryttare överlevde hela vägen hem, samtliga var mycket nöjda och glada. Jätteglada! Delad glädje är dubbel glädje och det blir mycket det när man är fyra stycken.
Sen käkade vi lunch.

Kvällen var magisk. Gawin och jag tog en svängom i rundcorallen och det gick så himla bra. Sådär så att tiden stod stilla i vår egen bubbla.

Idag är jag tacksam. Idag har jag kunnat ge mina hästar vad dom behöver. Jag har varit en förtroendefull och trygg ledare, jag har tagit kloka beslut och jag har gett mer än jag bett om. Vi har balans.

Husmorssemester och clinic för Patrick Allori på Stenstorp

Den här gången blev det fartfyllda dagar. Tredje gången Wiszca och jag åkte till Gullaskruv och Hälleberga Häst & Medeltida Event för träningsdagar och clinic kom bakslagen i klump. Nån gång ska ju det hända och som den obotliga optimist jag är väljer jag att tycka att det är bra. Att träna sin häst och sig själv är ingen uppvisning och det är ju perfekt att gå igenom alla partytricks när man har tränaren till hands.

Vi körde VM i underhals, kick mot skänkel, kast med liten mamma, hyperventilation - flest andetag på en sekund vinner, målmedvetenhetsträning medelst fokus på precis allt annat utom det vi håller på med, flirt med toksnygg hingst vilket jag verkligen inte kan klandra henne för samt allmänna märrfasoner och allt gick i en väldigt fart. Listan kan nog göras hur lång som helst men det är ett litet axplock av övningar.

Det är en skaplig meritlista ändå men lämpar sig inte särskilt väl för finslipning av dressyrläxorna så då får man hitta på nåt annat. Vår tränare är precis lika knäpp och kreativ som mig men han har missat en liten detajl. Jag är medelålders och har utvecklat ett visst mått av fysisk stelhet och självbevarelsedrift om än mycket lite av det senare.

Jag är ju beredd på att allt vad tyglar och huvudlag heter åker av när jag minst anar men att det skulle vara en bra idé när det enda man ser av kanonkuleponnyn är underhals, klotmage och ett gäng fartränder hade jag inte en tanke på. 

Det gick mycket fort, lutande och okontrollerbart. Tänk velodrom. Då kommer karln på den strålande idén att vi ska hoppa!!! Tjohooo! Jättekul, om det hade varit för 30 år sen.

Hans galenskaper brukar ju funka så det är bara att köra på och det gjorde vi och det gick inte ett dugg saktare. Här fick vi även tillfälle att visa fler konster. Ibland hoppar vi men man vet aldrig riktig när, hur högt eller vem av oss som hoppar och ibland ger vi sken av att hoppa men kör ett chickenrace och blixtsnabbt och smidigt slinker förbi hindret för att komma fram på andra sidan i raketfart. Ibland kör vi kärring på ponny hängandes efter sidan krampaktigt hållandes i sadeln.

Foto: Moa Thuresson

Nej, det är inte särskilt högt men ändå. Jag satt faktiskt kvar om än knappt och det var sådär jätteroligt så man flinar runt resten av dan. Obeskrivligt roligt!

Det var inte bara jag som tyckte det. Wiszca visar exakt vad hon tycker om saker och ting, mycket tydligt så det inte ska bli några missförstånd, och när man känner glädjen spruta från sin häst så är det bara att hänga på och rida som man ska. Göra sitt bästa för att hänga på iallafall. Det finns inte ord för vad som händer när man är i samma känsla och det finns inte ord för att beskriva hur otroligt nöjd min älskade häst var efter avslutat pass. 

Det är en väldig röra i huvudet och hjärteroten efter såhär intensiva dagar med sin själs älskade häst och jag har liksom inte sorterat och tagit in riktigt än. Exakt vad som hände varje dag och varje lektion har jag inte klart för mig än och det känns oviktigt nu.

Vad som är viktigt är att det slutade bra. Vi tog oss igenom det här och avslutade tillsammans och vi är nöjda och har fått ut otroligt mycket. Sista dagen föll det på plats och jag har lärt känna mig själv ännu lite till och vad jag behöver jobba på mer och vad jag faktiskt redan hade utan att veta om det. 

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Den här gången fortsatte vi med sidvärtsrörelserna och lade till mer markarbete i form av öppna och sidepass. Det här ska jag även fortsätta göra uppsuttet. På nedersta bilden ser ni Wiszcas största problem det vill säga mig. Jag är rövhalt. Det visade sig mycket tydligt att det är dags att beställa tid för behandlig men den akuta åtgärden är att med fast hand dra till lite muskler så att det inte blir tvärnit åt höger för henne. Hon kan det här bara jag inte hindrar henne.

Vi kom hem igår kväll och jag känner mig upplevelsebakis. Wiszca är lika pigg som vanligt.

Det är ju inte bara ens egen träning. Det är så lärorikt och givande att se dom andra och så blir man lite ledsen när man ska åka hem och säga hej då till alla. Det blir många långa kramar och vänskapsbanden blir bara starkare för var gång. Nu är det långt till maj.

Tillvarons ojämnheter

Imorse vaknade jag ohälsosamt tidigt, 05.30. Skjutsade maken för vi har bara en bil för tillfället, åt frukost, drack kaffe och tittade på nyheterna. Sen ringde jag till min faster och tackade för senast. Vi var där igår och hade väldigt trevligt.
Efter det tillbringade jag några timmar med mina bästisar. Sånadär människor som känner en utan och innan och man kan vara precis sådär knäpp som man egentligen är. Vi åt jättegod mat, drack kaffe och åt choklad, svallrade och fnittrade på glasverandan.
Samtidigt som jag åker dit lägger en kompis upp bilder på Facebook från en vanlig dag på jobbet. Han jobbar i Gaza.

Vi fixar med en massa hästgrejer. Rensar bland otaliga prylar, vrider och vänder och undrar om vi verkligen behöver en sånhär när vi redan har två vi knappt använder. Ja, det gör vi nog för man vet aldrig så det är lika bra liksom. Hittar grejer vi letat och grejer vi glömt, vissa grejer hittar vi inte alls.

Jag får sms från maken. Han har det förhållandevis bra och behöver inte vara på dom mest riskfyllda ställena och släcka. Släcka det som sägs vara Sveriges värsta skogsbrand genom tiderna.

Jag och mina bästisar kramas och skiljs åt för den här gången. Hemma i min röda stuga med vita knutar tittar jag på bilder på Facebook. Utbrända svenska skogar där röken ligger som ett våtvarmt omslag utanför brandbilsfönstret, glada människor som deltar i vår stads festligheter, utsikter från semesterresor, ett totalt utbombat område i Gaza, kalla alkoholhaltiga drycker nån verkligen är värd och dokumenterade luncher.
Det är soprent i Gaza. Sop jävla rent.

Medan kvällsmaten sköter sig själv i ugnen gör Wiszca och jag ett pass i rundcorallen. Hon är glad och busig och vi skrattar och har roligt tillsammans.
Total harmoni och balans.

Det börjar skymma. Maken smsar att han äntligen fått dagens första kopp kaffe. Hästarna mumsar i stallet och jag gör iordning för natten. Stillar.
Det är en sval och skön kväll och jag tänker hur skönt det är att äntligen kunna har långbyxor och långärmat och det är alldeles lagom.
Maken smsar att han ska fortsätta jobba hela natten.

Maten är precis klar när jag kommer in och sonen min och jag hjälps åt att duka framför TV:n där vi äter och tittar på vad som återstår av Morden i Midsomer.

Snart är det läggdags. Från det öppna sovrumsfönstret kommer klar och sval nattluft och utanför hörs bara naturen.
Min kompis i Gaza har pyspunka på luftmadrassen han sover på på sitt kontorsgolv men han har iallafall ett golv att sova på.
Maken släcker eld och resten av natten är kvar.

"Nu är den förbannade sommarn här

....en oooutsäääglig plåååga"
Det är ju underbart med sommar. När man har en liten balkong och silverfiskar, gillar att ligga vid en pool, får öronen utblåsta på en segelbåt, hänger på en uteservering i skuggan eller sysslar med andra saker som normala människor gör på sin fritid.

Jag sysslar med hästar och myten om det lugna livet på landet på min fritid vilket i det här fantastiska vädret innebär en massa flygfän. En massa flygfän som kraftigt begränsar livet och det är bara att begränsa sig och se glad ut. Man rår inte på naturen, även om vissa vill tro det.

Igår var det strålande väder. Jag tog sovmorgon, gick en promenad med Nils och snackade med hästarna iförd morgonrock. Tur man inte har några grannar tomt i tomt och dom man har en liten bit ifrån vet redan hur skruvad jag är så ingen hade blivit förvånad. Frukost/brunch intogs i trädgårdmöblerna med en väldig fart. Varmt och jobbigt. Tänk att jag ska börja gnälla och uschla mig redan nu tänkte jag och satt kvar och solade en stund för det är sånt folk gör. Ca en minut härdade jag ut.

Utanför vår stekheta trädgård fläktade det lite så jag gick vidare med min och Gawins plan på en lång och skön power walk i solskenet. Vi banade väg genom skogen där det borde va skuggigt och svalt. Det var några hundra tusen flugor och myggjävlar av norrländska proportioner. Ja, det var knappt att vi kom fram till vägen där jag valde att lägga om rutt till en något mindre myggig väg.
Skrittpasset blev en travpass och Gawin var toknöjd och jag fick mig en helt oförberedd leg day. Det här börjar jag få lida för nu känner jag. Varför är mina hästar alltid mer vältränade än mig fast än det är jag som tränar dom?

Jag kommer aldrig nånsin kalla mig dressyrryttare men det är just dressyr och avkopplande skritturer vi ägnat oss åt på senare tid och hästarna är i fin form. Mig har det gett en stycken magruta, knappt synlig.

Nu är det ju kört. Nu blir det till att pricka in fulväder, regnskurar och idka nattridning. Ja, tänk att det ska va nåt jävelskap att gnälla över jämt...

Det där med bågskyttet och den kastrerade björnen

Åker man till Familjen Bergkvist på kurs med sin häst händer det grejer. Vi har väldigt trevligt och ägnar oss åt umgänge i olika former t ex bågskytte.
Hälleberga Häst & Medeltida Event har diverse aktiviteter i sin verksamhet och håller bland annat kurser i bågskytte, både från marken och till häst.

Nyligen har dom gjort en 3D-bana. Det är en bana som går runt på ägorna och här och där finns naturtrogna djur utställda att skjuta på. Den här banan kan man gå till fots eller rida.

Foto: http://www.hhme.se/

Foto: http://www.hhme.se/

Foto: http://www.hhme.se/

Foto: http://www.hhme.se/

Vi var ett blandat gäng glada entusiaster med varierande erfarenhet av bågskytte. Jag har kraftigt lagt av mig efter obefintligt tränande och borde kanske börjat i nybörjargruppen. Det gjorde jag inte.
Vi fick först värma upp lite på vanliga tavlor och ibland hade jag flax och fick in en halvmiss. Nybörjargruppen fick en genomgång av Jimmie, instruktör och son i familjen. Det borde jag också fått.

Glada traskade hela gänget iväg efter banan till fots. En pil var på varje djur för hade det här varit riktiga djur hade dom dragit all världens väg när nåt kom farandes så hade det här varit på riktigt hade man bara haft ett försök på sig. Nej, det är inte tillåtet att jaga med pil och båge i Sverige.

Jag sköt hellre än bra men vargen hade iallafall snubblat på min pil som jag skickligt passade in mellan frambenen på den. Egentligen ville jag bara ligga lågt tills vi kom till sista djuret och där visa vad jag är kapabel till. Det gjorde jag med besked! Helt enligt planen och med cool säkerhet drog jag iväg en pil och satte den mitt i björnens ädla kroppsdel. En viss nervositet började nu sprida sig bland dom manliga deltagarna och det drogs många lättade suckar över att det här var det sista djuret.

Vad har vi lärt oss av det är då? Varför gör man snoppar på plastbjörnar? Behöver jag säga vem som "dödade" flest djur? Samma person som nu gett mig bågskytteförbud på dessa sammankomster om jag inte ska behöva se mig om efter en annan tränare. Samma person som jag då rakt inte tänker leka den svenska leken cowboys och indianer med om jag inte får vara indian som jag alltid var när jag var liten. Och jag kommer då verkligen inte få följa med på nån riktig björnjakt ever!

Det här gav mersmak och inspiration till att komma igång med träningen igen. Nu var det länge sen jag sköt från häst och det är medvetet för jag har lite annat att träna på först. Men en vacker dag ska vi ut på den där banan tillsammans min gräddbakelse och jag och kastrera djur.

Husmorssemestern

Det har tagit ett tag att få ordning på tankarna efter husmorssemestern förra helgen. Inte för att jag har riktigt ordning på dom nu heller men så pass ändå så jag kan skriva några osammanhängande rader.

Den här gången blev vi ett bra gäng som kom iväg tillsammans ner till familjen Bergkvist i Småland för att träna för Patrick Allori. Och en eftersläntande och stortokig dotter med försenat tåg.
Gemensamt för oss i det här gänget var att det mesta blev skit och pannkaka innan vi väl ankom Gullaskruv men väl där gick allt över förväntan. Iallafall framåt första träningsdagens eftermiddag när även våra hjärnor hunnit ikapp oss neröver.

Jag var skitnervös att jag inte skulle få godkänt på läxan. Och då gör man naturligtvis samma fel som man alltid gjort fast än man vet att man inte ska och som man faktiskt inte har gjort sen senaste träningen i september men man får hjärnsläpp och gör det ändå. Vilket leder till ett skampass när alla andra är klara. Göra om och göra rätt är det enda möjliga eftersom det är så opraktiskt att rida runt med en skämskudde. Det där var torsdagen det.

Nu har det blivit fredag och enligt vår tränare skulle vi repetera vad vi gjort dagen innan och gå igenom en till övning. Det gjorde vi och gräddbakelsen var strålande och jag trasslade med alldeles för långa tyglar. Delade tyglar är ingenting jag kan hantera tydligen.
Jag kände mig jättenöjd och färdig när jag blev ombedd att komma fram till utgången. Jag svamlade lite om dom där besvärliga tyglarna och möttes av ett lurigt flin av min tränare som är westernryttare och kände mig oerhört inkompetent. Jag ska ändra dom åt dig säger han och jag tänkte att nu får jag mina egna kära och normala tyglar i turkos plast. Vips har jag ena tygeln knuten runt gräddbakelsehalsen och ett helt naket hästhuvud framför mig och en bestämd röst säger åt mig att bara rida.
Mycket förvånad, helt överrumplad och fullständigt tokglad rider jag runt på en fullkomligt överlycklig häst som aldrig känts bättre mellan benen och jag hann inte ens tänka tanken att vi egentligen inte kan göra galoppombyten men det gjorde vi.

Resten av träningdagarna är ett rosa moln som jag inte riktigt kan redogöra för men halsringen åkte av den också, utan förvarning, och gräddbakelsen är bäst i hela jävla universum. Och galoppombytena satt.

Det här trodde jag var sånt andra gör, med andra hästar. Sånadära naturbegåvningar som jämt har flyt och som det aldrig skiter sig för.
Att hästarna kan bara vi släpper till och hänger med är en alldeles underbar uppenbarelse och också en sorg att vi människor är så tillknäppta och fullmatade med "såhär ska man göra och funkar det inte är hästen dum". Wiszca och jag har aldrig haft en chans inom det vanliga systemet. Nu gör vi helt plötsligt det jag trodde var omöjligt för mig och Wiszca drar en lättnadens suck och säger äntligen.

Förutom själva träningen har vi lyckats med en hel massa andra trevligheter också. Och pinsamheter...
Jag tänker inte dra resan ner för då förstärker jag bara fördomarna angående kärringar och släp. Man blir som dom man är med och liksom mig har mina husmorssemesterskompisar också sånadär munnar som säger konstiga saker. Man kan presentera sig som Mona fast än man inte alls heter det, säga normala saker på svenska som tydligen betyder nåt heeelt annat på italienska, få ett övertrött fnitteranfall och balla ur med Mora Träsk fast än man är medelålders eller kanske just därför. Man kan också råka skjuta en björn i snoppen och av ren obetänksamhet stoppa in ett par meter indian i baksätet på en Skoda. Det är plättlätt att köra vilse i en pytteliten stad och ibland blir man tvungen att huka sig i en buske i stadsplanerat område på okänd ort.

En jäkla resa har vi gjort både praktiskt och mentalt och förtrollningen jag trodde skulle släppa när jag kom hem finns kvar. Läxorna går som en dans och jag är helt övertygad om att det kommer fortsätta framåt. Bakåt har vi redan varit och den dörren är igenbommad för alltid.

Här kommer lite bilder som Christel "the boss" Bergkvist har tagit.

Det här med att blogga

...gör man av olika anledningar. För mig har det med skrivlust att göra. Den har lyst med sin frånvaro. Ibland har den kikat fram lite bakom ett hörn men inte bett om att nedteckna nåt. Mer som ett snabbt tittut.
Vissa följer ett visst ämne, ett intresse, sin vardag, marknadsföring av sig själv och andra etc. Jag har ingen röd tråd även om det blir en hel del häst förstås. Jag skriver för mig när jag känner för det och om det jag känner för. Att folk faktiskt vill läsa är förvånande och en fantastisk bonus.
Folk tittar fortfarande in här och det är jätteroligt. Tack!

Nu är det också en massa häst. Wiszca och jag tränar på och snart är det dax för husmorssemester igen. Gawin mår också bra och vi gör det vi känner för. Inom det som vi tycker är rimliga gränser. Vad andra tycker har vi ju aldrig bekymrat oss om. Båda hästarna är glada, balanserade och samarbetsvilliga. Dom kommunicerar och lyssnas på.
Kärlek och samhörighet och känsla.

Här och nu

Jag tycker att jag är ganska bra på att vara här och nu. Eller tyckte. Nu märker jag att jag bara är halvbra på det. Om man nu ska se det som nåt bra så är det väl möjligtvis så att det är bra att man inte är färdig med sig själv utan har saker att jobba på för annars skulle det bli för tråkigt att bara gå runt i sin perfekthet. Typ.

Wiszca är verkligen mer avslappnad nu men när man fått smaka på skillnaden på träning och träning så blir man väldigt medveten om hur mycket som fattas och hur millisekundssnabbt det går att tappa kontakten. Den riktiga kontakten.
Att vara här och nu. Nu gör vi det här tillsammans. Det är bara att bestämma sig. Lätt att tro att man gör det, svårare att inte tänka på vad vi ska äta till kvällsmat, nämen jag glömde visst att ta fram falukorven ur frysen, jäkla skit jag skulle ju stoppat i en tvätt så den är klar att hänga lagom tills jag ridit färdigt, undra vad klockan är, men typiskt mig nu glömde jag ju handla mjölk igen, jag kanske ska börja leta dressyrsadel igen fast än det varit helt omöjligt att hitta nån dom minst åtta år jag redan försökt, Gud ser mig, kanske börjar bli dax att klippa håret...

Hjärnan lever sitt eget liv, tankarna vandrar och man är så van vid det att man tror att det är normalläget. Tyvärr är det nog oftast det också för oss människor. Men inte för djuren. Nu har jag märkt skillnaden och det är skrämmande. Det finns ingen återvändo.

När man kommer av sig

Alltså det här med utmaningar är ju så himla modernt. Tydligen räcker det inte med att rodda runt med den verkliga verkligheten. Jag är inte den som bangar. Det har vållat mig en del bekymmer, och andra. Det går nog att sätta nån slags diagnos på mig men det tar ju liksom bort spänningen.

I somras hoppade jag på en utmaning på Facebook. Plankan - det tråkigaste som finns. Nog var det en utmaning allt, en tålamodsutmaning. Samtidigt var det några hurtiga personer som började på squatsutmaning och då måste ju jag naturligtvis testa det också eftersom jag hade en påperiod och därmed saknade självbevarelsedrift. Joodå, jag plankade i 5 jävla minuter och dog nästan tråkdöden. Squatsen gör man lätt i blotta förskräckelsen med vetskapen om att en kvinnorumpa sjunker i snitt 12 cm på en livstid och man redan är halvvägs.

När det här var utfört och klart var det dags för armarna. Vid det här laget började påperioden lugna sig och insikten om min dödlighet göra sig påmind så där sansade jag mig och körde bara hälften. Jag tänkte faktiskt till otroligt nog och lade mig på en nivå så jag kunde fortsätta med den träningen jag redan gjorde plus två hästar, jobb, familj och myten om det lugna livet på landet. Jag kom en bra bit på armarna innan jag åkte på clinic och hade annat att tänka på. När jag kom hem var jag sopjävlaslut i huvve och sen kom mansförkylningen och förstörde alltihop. Så nu har jag kommit av mig.

Idag har det förmodligen varit årets bästa ridväder och det retar ihjäl mig. Det räckte till en stunds umgänge med tårtsmulorna i hagen. Jag gillar att bara vara med dom. Sitta på bänken och ingå i gemenskapen. Titta på mina vackra kärlekar.

Fortsättningen som följer

Foto: Åsa Blom

Vi har tränat på bra här hemma med vår läxa. Det har gått över förväntan faktiskt. Det är ju inte precis så allt hunnit sätta sig på bara en helg och det är mycket vi ska lära oss och sen ska det göras med kvalitet också. Nu har vi ändå börjat få till nåt som liknar en volt. För självutnämnda förståsigpåare låter en volt plättlätt och det ska väl inte va nån konst men om ni då befinner er i mitten av en rundkorall med hästen på där ute på spåret och ska få den att volta så är ni inte lika kaxiga längre. Lovar. Den ska helst vara rund också. Men vi börjar få till det.

Första bakslaget kom igår. Oerhört korkat av mig att tro att jag kan vara på toppen av min förmåga och koncentration med stukad fot och begynnande mansförkylning. Wiszca är redan smart och jag lär mig förhoppningsvis av mina misstag.

Som ett brev på posten fick jag igår kväll ett mejl med bilder på hur det ska se ut. Tack så hjärtligt för det!

Foto: Åsa Blom

Foto: Åsa Blom

Foto: Åsa Blom

Nu finns vårens träningar att boka in sig på i Småland och Stockholm.

Jag ska ta på mig en till offerkofta och njuta av min mansförkylning nu när min fot börjar bli bättre.
Hoppas ni andra har en helt fantastisk höstdag. Fridens liljor!

Clinic och husmorssemester i Småland igen

Vilken kanonhelg vi har haft Wiszca och jag! Familjen Bergkvist som driver Hälleberga Häst & Medeltida Event arrangerade clinic för Patrick Allori i helgen som var. Jag var ju där själv utan häst i våras för att bilda mig en uppfattning och kände då direkt att det här är det som är mest överensstämmande med mitt tankesätt och är det nån som kan hjälpa Wiszca att koppla ur turbon så är det han.

Den här inställningen till och kunskapen om hästar är den jag letat efter. Jag har fått små pusselbitar här och där av andra duktiga tränare också förstås som hjälpt mig mycket men jag har saknat helhetssynen som innefattar hästen som häst. Jag har blivit så himla trött på att höra att jag ska vara hårdare, visa vem som är boss, ta till skarpare utrustning, att mina hästar fått för lite stryk etc, etc... "Sådär skulle min häst aldrig våga göra" finns det alldeles för många som säger stolt följt av ett hånskratt. Folk som presterar på tävling med hästen fullhängd med skarp utrustning och tycker att dom därmed har lyckats. Men hur mår hästen? Hästen som häst alltså. Jag vill ha nåt helt annat och det har jag fått en mycket bra början till nu.

Att förklara det här i text är jag inte riktigt i stånd till nu för det snurrar för mycket i huvudet än. Men för att göra det här enkelt för mig skriver jag bara att det handlar om att man som människa tar sitt förbannade ansvar att lära sig tillgodose hästen som hästs behov. Att man skaffar sig kunskaper så hästen känner sig trygg med en som ledare. Ja, det låter ju enkelt... Det är det inte.

Den tekniska biten med träningsmetoder, discipliner, utrustning etc är lika viktig men det liksom skiter sig här om man inte tar ansvar för hästens naturliga behov.

Ja, vad fick vi göra då Wiszca och jag? Dag ett var det rundkorallsarbete för att skapa kontakt och förtroende så Wiszca kan slappna av. Patrick visade henne runt och var så lugn så lugn och mjuk med henne. Det blev aldrig några fartränder men hon höll stenkoll på honom först en stund tills hon bestämde sig för att han nog var en hyvens kille ändå.
Helgens stora chock kom på direkten när han beskrev henne exakt som jag såg henne när vi första gången träffades för 11 år sedan. Blyg, ömtålig, intelligent, mycket mycket känslig och tar in allt. Jag tycker hon tuffat till sig ordentligt under åren och det har hon. Hon är verkligen ingen mes och det brukar ju inte medelålders fruntimmer vara men det här är hennes innersta väsen och det såg han på en gång.

När det vara min tur att gå in och göra samma sak som han gjort var jag kräkfärdigt nervös! Hon är blixtsnabb i både kropp och knopp och 99 gånger av 100 har man inte ens fattat vad som hänt innan det är försent. Hennes känslighet gör att det är lättare att ställa till det än att göra rätt. Det blev bra ändå. Skitsvårt och i början närapå omöjligt att befinna sig på rätt ställe med rätt sinnelag och kroppsspråk men övning ger färdighet och illamåendet gick över.

Foto: Christel Bergkvist 

Foto: Christel Bergkvist

Dag två började som dag ett lös i rundkorallen och då började jag känna att vi faktiskt samarbetade, att det inte var en slump varje gång det blev rätt.
Patrick påbörjade nästa steg med att arbeta henne så hon ska jobba rätt och avslappnat utan spänningar. Detta sker också löst i korallen så hästarna ska hitta sin balans utan påverkan av nån människa som stör. Alla som har haft att göra med kanonkuleponnysar vet att underhalsen är den muskeln som jobbar mest och det ska det bli ändring på nu. Hon köpte ju inte idén på direkten utan tänkte då minsann inte göra som föreslaget. Efter att han tålmodigt väntat ut henne och hon fallit på eget grepp tittade hon på honom och började jobba på precis som det var tänkt. När det sen blev min tur att göra detsamma var hon så kär i honom att hon inte ens märkte mig. Det har aldrig hänt förut så det här är rätt tränare för henne.
Dag två avslutades med att jag fick rida några varv i skritt och trav utan att ändra tempo, gångart eller riktning med tyglarna utan bara med sitsen och hon skulle vara avslappnad hela tiden. Och vi gjorde det!!!

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Dag tre fick jag göra allt själv med välbehövlig stöttning. Det gick bra. Jag kände till och med att jag började få viss kläm på det. Vi samarbetade lugnt tillsammans min lilla gräddbakelse och jag och allt annat runt omkring försvann och den känslan går inte att beskriva.

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist
Här ser man på vilket avstånd man kommunicerar med sin häst

Foto: Christel Bergkvist

Ridningen som följde går inte heller att beskriva. Wiszca var så mjuk och lugn och följsam och jag flinade som ett fån. Den lilla stunden är jag fortfarande hög på. Tyvärr finns inga bilder men jag hoppas det dyker upp.

Så träningen gick över förväntan. Jag hade ju en viss mental förberedelse men att sen gå in och göra det här är lättare sagt än gjort så jag är riktigt stolt över mig själv. Hästarna kan redan från början men sen är vi människor där och ställer till det men det är bara att ta sitt förbannade ansvar och göra om och göra rätt. Och som om det inte var nog med bästa träningshelgen så hade vi så himla trevligt också. Det är så mysigt där nere och Wiszca bor så bra hos Bergkvists och jag bor så bra på granngården Norrbäck som har världens service. Jag känner också en enorm tacksamhet över att få umgås med och få lära känna så många likasinnade och mysiga människor. Vi har så roligt och det är en sån avslappnad stämning. Här är folk med så många olika inriktningar och typer av hästar. Det spelar ingen roll vilken disciplin man håller på med eller vilken ridstil man har, Patrick kan han. Nu ser Wiszca och jag fram emot nästa clinic som är i maj nästa år. Det är långt dit men vi får försöka reda ut det här tillsammans här hemma. Vi har fått läxa som vi ska träna på och det har börjat jättebra. Det funkar!

Igång igen och träningsvärk

Nu är värsta broms- och flugperioden över så nu går det att rida som folk igen. Och det är inte en dag för tidigt!
Det är ganska opraktiskt att hästar håller formen i vila mycket bättre än sina ryttare. I praktiken betyder det här mycket pigg, glad och arbetsvillig häst som släpar runt på en oformlig ryttare med träningsvärk som är fullkomligt nöjd när hästen tycker att endast uppvärmningen är avverkad. Men nu är det bara att ligga i för snart är det dax för husmorssemester i Småland och den här gången får jag sällskap av Wiszca. Vi har lite att göra tills dess. En av oss behöver kraftigt minska ner sitt bukomfång och en av oss behöver bättra på konditionen avsevärt.

Jag är redan nervös. Inte kommer jag kliva runt sådär coolt i rundkorallen. Wiszca är blixtsnabb i både kropp och knopp och jag har mycket goda förutsättningar att ta en pallplats på VM i klantighet.
Jag försöker förbereda mig mentalt sådär modernt som man ska göra. Jag satt ju för sjutton och tittade en helg och borde väl ha nån liten kläm på hur jag förväntas göra. Det har jag och det är både bra och anus. Bra att jag vet vad jag ger mig in på och det är just det som är så nervöst.

Jag kommer få tugga grus. Jag kommer snabbt och effektivt bli bortfintad av min egen häst, snubbla på mina egna kroppsdelar, köra horisontellt över rundkorallen och detta inför en djupt koncentrerad publik.
Så nu gäller det att ligga i närmsta månaden så vi toppar formen för personbästa i pinsamheter.

Fortfarande semester

Nej, jag har inte det men jag låtsas det när jag är ledig. Då gör jag minsta möjliga som att slöa och slappa, sitta på bron och dricka kaffe, ligga hela ett par minuter i en solstol för längre står jag inte ut och skämma bort mitt älskade barnbarn Nils som är här hos mormor och morfar när mammorna är på semester utrikes.

Ja, jag kan sitta och titta på allt som inte blir gjort. Husmorsdemonen på axeln är sen länge landsförvisad. Det finns inte så många måsten som man inbillar sig. Äta, skita och sova måste man. Om fönstren är skitiga så man tror det är dimma ute händer absolut ingenting. Ingenting. Men-vad-ska-folk-säga-demonen är också portad, det har den alltid varit. Utan dom två bästisarna, för dom två hänger ju oftast ihop, får man mycket tid och energi över till saker som är viktiga på riktigt. Som till exempel att sitta på bron med en kopp kaffe och titta på världens vackraste hästar i hagen.

Trevlig fredag och fridens liljor på er!

På hittegodsavdelningen

Här dyker det upp både det ena och det andra men mest kläder. Det vanligaste är att det vi inte känner igen när vi viker ren tvätt lägger vi i en hög i tron om att det tillhör dom utflugna döttrarna och så tar dom det när dom kommer hem nästa gång.
Det märkliga är att det alltid blir nån rest kvar. Kläder som ingen känner igen och ingen vet hur det kommit hit och än mindre hur det hamnat i vår tvätt.

Sen flera år tillbaka bor här ett marinblått badlakan som det står Marcus på. Vi har ingen Marcus här eller i omgivningen som kan ha glömt nån handduk här. Ingen av barnen har heller nåt minne av att det slunkit med nån från badhuset eller gympan.

Färskt på hittegodsavdelningen är en tisha med kondomer på. Den dök upp i en ren tvätthög under vikning för lite sen. Den får nu sällskapa på hittegodsavdelningen med körsbärstrosorna som ingen vill kännas vid och dom svarta trosorna som jag påstår är ena dotterns men det är det tydligen inte.

Det kan vara gammelskåpets sätt att kompensera för alla grejer som försvinner i det men då vore jag tacksam om dom grejerna kom tillbaka istället för att dom ersätts med nån annans gamla välanvända kläder.

Om nån känns vid dessa kläder är det bara att höra av dig.

Bara maken och jag

Det händer inte ofta men sällan att maken och jag hittar på nåt ihop bara för kul. Igår åkte vi till Nyköping och romantiserade i hamnen. Ja, det går att romantisera efter 24 år. Det går också att bränna pengar.
Vi hann precis ur bilen när jag fick syn på ett jättebord med silversmycken. Määän vilken otur! Jag är inte mycket för bling och det är då rakt inte maken heller men den här silversmeden hade samma goda smak som oss så nu är vi ringmärkta på andra handen också.

Sen åt vi mat, massor med mat. Vädret var perfekt för att sitta vid Nyköpingsån med utsikt över Nyköpingshus och titta på två karlar som försökte kasta ut nät med varierat resultat.

En mycket bra dag som avslutades med cigarrinköp. Det finns inget tak uppåt för hur mycket man blåsa på en tobaksaffär.

Idag är det varmt, jättevarmt!

Ibland så lyckas man

Som till exempel igår när Gawin och jag red rakt in i solnedgången. Vi red rakt in i jakten också och det var verkligen inte meningen.
Det var en broms som ville följa med oss men den oskadliggjorde mamman för det är så det blir när man biter mammas lilla pluttpojke. Förutom en och annan mygga var det helt lugnt och skönt och lite bitigt svalt ute. Nästan vantväder framåt 23-tiden.

Gawin tyckte det var så skönt att komma ut på en lite längre tur. Han lade genast i sin bästa power walk-växel. Han tycker om att vara ute länge och vi båda hade gärna varit ute nån timme till men efter ett par timmar blev det för mörkt och jag hade inte tagit på oss några reflexer. Orutinerat.

Nu har det mest blivit korta snabba turer för båda hästarna på grund av flygfän. Vanligtvis är vi ju ute en bra stund för det mesta och vanliga uteritter med framskrittning, lite trav och galopp och avskrittning ser dom som uppvärmning och blir både förvånad och besviken när vi helt plötsligt är hemma igen och så blir det inget mer. Jo, jag rider så ibland i vanliga fall också men när det händer flera gånger på raken under en period är mammas tårtsmulor inte alls nöjda. Dom tycker om att vara ute och mala på länge och det är därför distansträning passar så bra. Sen så ska jag väl i ärlighetens namn säga att jag tycker om distansträning och man gör sånt man själv tycker är kul men hade inte dom också tyckt det så hade det inte varit roligt för nån och då hade vi hittat på nåt annat.

Nu är det hursomhaver som så att mammas älsklingar är vana med och vill vara ute på lite längre ridturer med jämna mellanrum och senaste tiden har det inte blivit så på grund av bromsar som ingår i myten om det lugna livet på landet och ingen av oss är nöjda med det.
Igår kväll blev Gawin och jag nöjda över en 2-timmars power walk i bromsfri solnedgång. Bra semesterväder!

Semesterväder

Alltså semesterväder vad är det? Det borde väl rimligtvis vara det väder som passar till det man gör när man har semester.
Nu har jag semester och är hemma och vill göra sånt som jag gör när jag är hemma t ex rida. Det är skitdåligt ridväder nu och eftersom jag har semester så är det dåligt semesterväder. Soligt och varmt mitt i sommarn - bromsinvasion.

Precis som myten om det lugna livet på landet finns det en myt om långa härliga sommarritter på ängar och skogsvägar på glada lugna hästar med håret fladdrande och alla är lyckliga. Så är det på bild men inte i verkligheten. Inte för oss som bor där det finns bromsar.
Det går helt enkelt inte att rida dagtid om det inte regnar och då fladdrar ju håret riktigt dåligt.
Om det inte regnar får man rida sent på kvällen. Igår stack Gawin och jag ut klockan 23.00 iförd pannlampa och reflexväst med texten Jag cyklar i Stockholm. Då var det bromsfritt och inte alltför många vakna.
Idag tränade Wiszca och jag med pil och båge med början 22.15. Några trötta bromsar var fortfarande vakna men dom gick och lade sig med solen.

Det är helt underbart väder om dagarna nu. Om man vill ligga på en badstrand. Jag vill ta oändliga och helt oplanerade fikaturer med mina älskade hästar och då är det skitväder.
Jag vill ha fint strilande sommarregn en sådär fyra fem timmar om dan och det står jag för.

Dagen idag, och igår

Sonens skor överlevde inte Bråvalla. Inte för att det var nåt fel på dom eller så för tvärt om har dom verkligt ställt upp och gjort sitt allra bästa. Man kan inte begära hur mycket som helst av ett par skor. Att utstå en 15-årings fötter, en Kiss-konsert och en festival ståendes längst fram på dom största banden och resten av tiden i lera är gott och väl ett livsverk så dom fick en hederlig begravning och ett par nya har införskaffats. Likadana förstås.

Gårdagskvällen ägnades åt utmockning av bäddar. Ni som gjort det vet vad det innebär i form av muskelanstängning, tid och kemisk rensning av luftvägar.
Jag har alltid fått höra att valacker pinkar så mycket och eftersom jag inte haft nån förr så har jag inget att jämföra med. Det har jag nu.
Det där måste vara en myt eller så har dom som säger så inte haft en rekorderlig pissmärr.

Den årliga utmockningen av bäddar ger uttrycket skitgöra verklig innebörd och efter det duger inte nån vanlig liten rengöring. Jag är inte nån storkonsument av skönhetsartiklar av nåt slag. Tvål och vatten och nån smörja vilken som helst som står närmast när nåt behöver smörjas in vart som helst. Dag- och nattkräm och sånt går ju inte att hålla på med.
Efter dylikt skitgöra går det dock åt lite grejer så ansiktsvatten tyckte jag kunde va bra. Det var väldigt va skitig och uppfrätt jag måste blivit tänkte jag så strävt och svidigt det blev. Ja, det blir så när man tar nagellacksborttagning istället. Nu är jag redigt exfolierad, gånger två.

Dagen idag har ägnats främst åt bågskytte. Mest från marken då kanonkuleponnyn i gräddbakelseskrud visst hade käkat raketbränsle. Det går både blixtsnabbt och blir väldigt luftiga gångarter då.

Nu ska jag ut och leta pilar...