onsdag 28 maj 2014

Husmorssemestern

Det har tagit ett tag att få ordning på tankarna efter husmorssemestern förra helgen. Inte för att jag har riktigt ordning på dom nu heller men så pass ändå så jag kan skriva några osammanhängande rader.

Den här gången blev vi ett bra gäng som kom iväg tillsammans ner till familjen Bergkvist i Småland för att träna för Patrick Allori. Och en eftersläntande och stortokig dotter med försenat tåg.
Gemensamt för oss i det här gänget var att det mesta blev skit och pannkaka innan vi väl ankom Gullaskruv men väl där gick allt över förväntan. Iallafall framåt första träningsdagens eftermiddag när även våra hjärnor hunnit ikapp oss neröver.

Jag var skitnervös att jag inte skulle få godkänt på läxan. Och då gör man naturligtvis samma fel som man alltid gjort fast än man vet att man inte ska och som man faktiskt inte har gjort sen senaste träningen i september men man får hjärnsläpp och gör det ändå. Vilket leder till ett skampass när alla andra är klara. Göra om och göra rätt är det enda möjliga eftersom det är så opraktiskt att rida runt med en skämskudde. Det där var torsdagen det.

Nu har det blivit fredag och enligt vår tränare skulle vi repetera vad vi gjort dagen innan och gå igenom en till övning. Det gjorde vi och gräddbakelsen var strålande och jag trasslade med alldeles för långa tyglar. Delade tyglar är ingenting jag kan hantera tydligen.
Jag kände mig jättenöjd och färdig när jag blev ombedd att komma fram till utgången. Jag svamlade lite om dom där besvärliga tyglarna och möttes av ett lurigt flin av min tränare som är westernryttare och kände mig oerhört inkompetent. Jag ska ändra dom åt dig säger han och jag tänkte att nu får jag mina egna kära och normala tyglar i turkos plast. Vips har jag ena tygeln knuten runt gräddbakelsehalsen och ett helt naket hästhuvud framför mig och en bestämd röst säger åt mig att bara rida.
Mycket förvånad, helt överrumplad och fullständigt tokglad rider jag runt på en fullkomligt överlycklig häst som aldrig känts bättre mellan benen och jag hann inte ens tänka tanken att vi egentligen inte kan göra galoppombyten men det gjorde vi.

Resten av träningdagarna är ett rosa moln som jag inte riktigt kan redogöra för men halsringen åkte av den också, utan förvarning, och gräddbakelsen är bäst i hela jävla universum. Och galoppombytena satt.

Det här trodde jag var sånt andra gör, med andra hästar. Sånadära naturbegåvningar som jämt har flyt och som det aldrig skiter sig för.
Att hästarna kan bara vi släpper till och hänger med är en alldeles underbar uppenbarelse och också en sorg att vi människor är så tillknäppta och fullmatade med "såhär ska man göra och funkar det inte är hästen dum". Wiszca och jag har aldrig haft en chans inom det vanliga systemet. Nu gör vi helt plötsligt det jag trodde var omöjligt för mig och Wiszca drar en lättnadens suck och säger äntligen.

Förutom själva träningen har vi lyckats med en hel massa andra trevligheter också. Och pinsamheter...
Jag tänker inte dra resan ner för då förstärker jag bara fördomarna angående kärringar och släp. Man blir som dom man är med och liksom mig har mina husmorssemesterskompisar också sånadär munnar som säger konstiga saker. Man kan presentera sig som Mona fast än man inte alls heter det, säga normala saker på svenska som tydligen betyder nåt heeelt annat på italienska, få ett övertrött fnitteranfall och balla ur med Mora Träsk fast än man är medelålders eller kanske just därför. Man kan också råka skjuta en björn i snoppen och av ren obetänksamhet stoppa in ett par meter indian i baksätet på en Skoda. Det är plättlätt att köra vilse i en pytteliten stad och ibland blir man tvungen att huka sig i en buske i stadsplanerat område på okänd ort.

En jäkla resa har vi gjort både praktiskt och mentalt och förtrollningen jag trodde skulle släppa när jag kom hem finns kvar. Läxorna går som en dans och jag är helt övertygad om att det kommer fortsätta framåt. Bakåt har vi redan varit och den dörren är igenbommad för alltid.

Här kommer lite bilder som Christel "the boss" Bergkvist har tagit.

onsdag 7 maj 2014

Det här med att blogga

...gör man av olika anledningar. För mig har det med skrivlust att göra. Den har lyst med sin frånvaro. Ibland har den kikat fram lite bakom ett hörn men inte bett om att nedteckna nåt. Mer som ett snabbt tittut.
Vissa följer ett visst ämne, ett intresse, sin vardag, marknadsföring av sig själv och andra etc. Jag har ingen röd tråd även om det blir en hel del häst förstås. Jag skriver för mig när jag känner för det och om det jag känner för. Att folk faktiskt vill läsa är förvånande och en fantastisk bonus.
Folk tittar fortfarande in här och det är jätteroligt. Tack!

Nu är det också en massa häst. Wiszca och jag tränar på och snart är det dax för husmorssemester igen. Gawin mår också bra och vi gör det vi känner för. Inom det som vi tycker är rimliga gränser. Vad andra tycker har vi ju aldrig bekymrat oss om. Båda hästarna är glada, balanserade och samarbetsvilliga. Dom kommunicerar och lyssnas på.
Kärlek och samhörighet och känsla.