måndag 30 september 2013

Här och nu

Jag tycker att jag är ganska bra på att vara här och nu. Eller tyckte. Nu märker jag att jag bara är halvbra på det. Om man nu ska se det som nåt bra så är det väl möjligtvis så att det är bra att man inte är färdig med sig själv utan har saker att jobba på för annars skulle det bli för tråkigt att bara gå runt i sin perfekthet. Typ.

Wiszca är verkligen mer avslappnad nu men när man fått smaka på skillnaden på träning och träning så blir man väldigt medveten om hur mycket som fattas och hur millisekundssnabbt det går att tappa kontakten. Den riktiga kontakten.
Att vara här och nu. Nu gör vi det här tillsammans. Det är bara att bestämma sig. Lätt att tro att man gör det, svårare att inte tänka på vad vi ska äta till kvällsmat, nämen jag glömde visst att ta fram falukorven ur frysen, jäkla skit jag skulle ju stoppat i en tvätt så den är klar att hänga lagom tills jag ridit färdigt, undra vad klockan är, men typiskt mig nu glömde jag ju handla mjölk igen, jag kanske ska börja leta dressyrsadel igen fast än det varit helt omöjligt att hitta nån dom minst åtta år jag redan försökt, Gud ser mig, kanske börjar bli dax att klippa håret...

Hjärnan lever sitt eget liv, tankarna vandrar och man är så van vid det att man tror att det är normalläget. Tyvärr är det nog oftast det också för oss människor. Men inte för djuren. Nu har jag märkt skillnaden och det är skrämmande. Det finns ingen återvändo.

torsdag 26 september 2013

När man kommer av sig

Alltså det här med utmaningar är ju så himla modernt. Tydligen räcker det inte med att rodda runt med den verkliga verkligheten. Jag är inte den som bangar. Det har vållat mig en del bekymmer, och andra. Det går nog att sätta nån slags diagnos på mig men det tar ju liksom bort spänningen.

I somras hoppade jag på en utmaning på Facebook. Plankan - det tråkigaste som finns. Nog var det en utmaning allt, en tålamodsutmaning. Samtidigt var det några hurtiga personer som började på squatsutmaning och då måste ju jag naturligtvis testa det också eftersom jag hade en påperiod och därmed saknade självbevarelsedrift. Joodå, jag plankade i 5 jävla minuter och dog nästan tråkdöden. Squatsen gör man lätt i blotta förskräckelsen med vetskapen om att en kvinnorumpa sjunker i snitt 12 cm på en livstid och man redan är halvvägs.

När det här var utfört och klart var det dags för armarna. Vid det här laget började påperioden lugna sig och insikten om min dödlighet göra sig påmind så där sansade jag mig och körde bara hälften. Jag tänkte faktiskt till otroligt nog och lade mig på en nivå så jag kunde fortsätta med den träningen jag redan gjorde plus två hästar, jobb, familj och myten om det lugna livet på landet. Jag kom en bra bit på armarna innan jag åkte på clinic och hade annat att tänka på. När jag kom hem var jag sopjävlaslut i huvve och sen kom mansförkylningen och förstörde alltihop. Så nu har jag kommit av mig.

Idag har det förmodligen varit årets bästa ridväder och det retar ihjäl mig. Det räckte till en stunds umgänge med tårtsmulorna i hagen. Jag gillar att bara vara med dom. Sitta på bänken och ingå i gemenskapen. Titta på mina vackra kärlekar.

måndag 23 september 2013

Fortsättningen som följer

Foto: Åsa Blom


Vi har tränat på bra här hemma med vår läxa. Det har gått över förväntan faktiskt. Det är ju inte precis så allt hunnit sätta sig på bara en helg och det är mycket vi ska lära oss och sen ska det göras med kvalitet också. Nu har vi ändå börjat få till nåt som liknar en volt. För självutnämnda förståsigpåare låter en volt plättlätt och det ska väl inte va nån konst men om ni då befinner er i mitten av en rundkorall med hästen på där ute på spåret och ska få den att volta så är ni inte lika kaxiga längre. Lovar. Den ska helst vara rund också. Men vi börjar få till det.

Första bakslaget kom igår. Oerhört korkat av mig att tro att jag kan vara på toppen av min förmåga och koncentration med stukad fot och begynnande mansförkylning. Wiszca är redan smart och jag lär mig förhoppningsvis av mina misstag.

Som ett brev på posten fick jag igår kväll ett mejl med bilder på hur det ska se ut. Tack så hjärtligt för det!

Foto: Åsa Blom

Foto: Åsa Blom

Foto: Åsa Blom

Nu finns vårens träningar att boka in sig på i Småland och Stockholm.

Jag ska ta på mig en till offerkofta och njuta av min mansförkylning nu när min fot börjar bli bättre.
Hoppas ni andra har en helt fantastisk höstdag. Fridens liljor!

onsdag 18 september 2013

Clinic och husmorssemester i Småland igen

Vilken kanonhelg vi har haft Wiszca och jag! Familjen Bergkvist som driver Hälleberga Häst & Medeltida Event arrangerade clinic för Patrick Allori i helgen som var. Jag var ju där själv utan häst i våras för att bilda mig en uppfattning och kände då direkt att det här är det som är mest överensstämmande med mitt tankesätt och är det nån som kan hjälpa Wiszca att koppla ur turbon så är det han.

Den här inställningen till och kunskapen om hästar är den jag letat efter. Jag har fått små pusselbitar här och där av andra duktiga tränare också förstås som hjälpt mig mycket men jag har saknat helhetssynen som innefattar hästen som häst. Jag har blivit så himla trött på att höra att jag ska vara hårdare, visa vem som är boss, ta till skarpare utrustning, att mina hästar fått för lite stryk etc, etc... "Sådär skulle min häst aldrig våga göra" finns det alldeles för många som säger stolt följt av ett hånskratt. Folk som presterar på tävling med hästen fullhängd med skarp utrustning och tycker att dom därmed har lyckats. Men hur mår hästen? Hästen som häst alltså. Jag vill ha nåt helt annat och det har jag fått en mycket bra början till nu.

Att förklara det här i text är jag inte riktigt i stånd till nu för det snurrar för mycket i huvudet än. Men för att göra det här enkelt för mig skriver jag bara att det handlar om att man som människa tar sitt förbannade ansvar att lära sig tillgodose hästen som hästs behov. Att man skaffar sig kunskaper så hästen känner sig trygg med en som ledare. Ja, det låter ju enkelt... Det är det inte.

Den tekniska biten med träningsmetoder, discipliner, utrustning etc är lika viktig men det liksom skiter sig här om man inte tar ansvar för hästens naturliga behov.

Ja, vad fick vi göra då Wiszca och jag? Dag ett var det rundkorallsarbete för att skapa kontakt och förtroende så Wiszca kan slappna av. Patrick visade henne runt och var så lugn så lugn och mjuk med henne. Det blev aldrig några fartränder men hon höll stenkoll på honom först en stund tills hon bestämde sig för att han nog var en hyvens kille ändå.
Helgens stora chock kom på direkten när han beskrev henne exakt som jag såg henne när vi första gången träffades för 11 år sedan. Blyg, ömtålig, intelligent, mycket mycket känslig och tar in allt. Jag tycker hon tuffat till sig ordentligt under åren och det har hon. Hon är verkligen ingen mes och det brukar ju inte medelålders fruntimmer vara men det här är hennes innersta väsen och det såg han på en gång.



När det vara min tur att gå in och göra samma sak som han gjort var jag kräkfärdigt nervös! Hon är blixtsnabb i både kropp och knopp och 99 gånger av 100 har man inte ens fattat vad som hänt innan det är försent. Hennes känslighet gör att det är lättare att ställa till det än att göra rätt. Det blev bra ändå. Skitsvårt och i början närapå omöjligt att befinna sig på rätt ställe med rätt sinnelag och kroppsspråk men övning ger färdighet och illamåendet gick över.

Foto: Christel Bergkvist 

Foto: Christel Bergkvist

Dag två började som dag ett lös i rundkorallen och då började jag känna att vi faktiskt samarbetade, att det inte var en slump varje gång det blev rätt.
Patrick påbörjade nästa steg med att arbeta henne så hon ska jobba rätt och avslappnat utan spänningar. Detta sker också löst i korallen så hästarna ska hitta sin balans utan påverkan av nån människa som stör. Alla som har haft att göra med kanonkuleponnysar vet att underhalsen är den muskeln som jobbar mest och det ska det bli ändring på nu. Hon köpte ju inte idén på direkten utan tänkte då minsann inte göra som föreslaget. Efter att han tålmodigt väntat ut henne och hon fallit på eget grepp tittade hon på honom och började jobba på precis som det var tänkt. När det sen blev min tur att göra detsamma var hon så kär i honom att hon inte ens märkte mig. Det har aldrig hänt förut så det här är rätt tränare för henne.
Dag två avslutades med att jag fick rida några varv i skritt och trav utan att ändra tempo, gångart eller riktning med tyglarna utan bara med sitsen och hon skulle vara avslappnad hela tiden. Och vi gjorde det!!!

Foto: Christel Bergkvist
Foto: Christel Bergkvist

Dag tre fick jag göra allt själv med välbehövlig stöttning. Det gick bra. Jag kände till och med att jag började få viss kläm på det. Vi samarbetade lugnt tillsammans min lilla gräddbakelse och jag och allt annat runt omkring försvann och den känslan går inte att beskriva.

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist
Här ser man på vilket avstånd man kommunicerar med sin häst

Foto: Christel Bergkvist

Ridningen som följde går inte heller att beskriva. Wiszca var så mjuk och lugn och följsam och jag flinade som ett fån. Den lilla stunden är jag fortfarande hög på. Tyvärr finns inga bilder men jag hoppas det dyker upp.

Så träningen gick över förväntan. Jag hade ju en viss mental förberedelse men att sen gå in och göra det här är lättare sagt än gjort så jag är riktigt stolt över mig själv. Hästarna kan redan från början men sen är vi människor där och ställer till det men det är bara att ta sitt förbannade ansvar och göra om och göra rätt. Och som om det inte var nog med bästa träningshelgen så hade vi så himla trevligt också. Det är så mysigt där nere och Wiszca bor så bra hos Bergkvists och jag bor så bra på granngården Norrbäck som har världens service. Jag känner också en enorm tacksamhet över att få umgås med och få lära känna så många likasinnade och mysiga människor. Vi har så roligt och det är en sån avslappnad stämning. Här är folk med så många olika inriktningar och typer av hästar. Det spelar ingen roll vilken disciplin man håller på med eller vilken ridstil man har, Patrick kan han. Nu ser Wiszca och jag fram emot nästa clinic som är i maj nästa år. Det är långt dit men vi får försöka reda ut det här tillsammans här hemma. Vi har fått läxa som vi ska träna på och det har börjat jättebra. Det funkar!