Husmorssemester och clinic för Patrick Allori på Stenstorp

Den här gången blev det fartfyllda dagar. Tredje gången Wiszca och jag åkte till Gullaskruv och Hälleberga Häst & Medeltida Event för träningsdagar och clinic kom bakslagen i klump. Nån gång ska ju det hända och som den obotliga optimist jag är väljer jag att tycka att det är bra. Att träna sin häst och sig själv är ingen uppvisning och det är ju perfekt att gå igenom alla partytricks när man har tränaren till hands.

Vi körde VM i underhals, kick mot skänkel, kast med liten mamma, hyperventilation - flest andetag på en sekund vinner, målmedvetenhetsträning medelst fokus på precis allt annat utom det vi håller på med, flirt med toksnygg hingst vilket jag verkligen inte kan klandra henne för samt allmänna märrfasoner och allt gick i en väldigt fart. Listan kan nog göras hur lång som helst men det är ett litet axplock av övningar.

Det är en skaplig meritlista ändå men lämpar sig inte särskilt väl för finslipning av dressyrläxorna så då får man hitta på nåt annat. Vår tränare är precis lika knäpp och kreativ som mig men han har missat en liten detajl. Jag är medelålders och har utvecklat ett visst mått av fysisk stelhet och självbevarelsedrift om än mycket lite av det senare.

Jag är ju beredd på att allt vad tyglar och huvudlag heter åker av när jag minst anar men att det skulle vara en bra idé när det enda man ser av kanonkuleponnyn är underhals, klotmage och ett gäng fartränder hade jag inte en tanke på. 

Det gick mycket fort, lutande och okontrollerbart. Tänk velodrom. Då kommer karln på den strålande idén att vi ska hoppa!!! Tjohooo! Jättekul, om det hade varit för 30 år sen.

Hans galenskaper brukar ju funka så det är bara att köra på och det gjorde vi och det gick inte ett dugg saktare. Här fick vi även tillfälle att visa fler konster. Ibland hoppar vi men man vet aldrig riktig när, hur högt eller vem av oss som hoppar och ibland ger vi sken av att hoppa men kör ett chickenrace och blixtsnabbt och smidigt slinker förbi hindret för att komma fram på andra sidan i raketfart. Ibland kör vi kärring på ponny hängandes efter sidan krampaktigt hållandes i sadeln.

Foto: Moa Thuresson

Nej, det är inte särskilt högt men ändå. Jag satt faktiskt kvar om än knappt och det var sådär jätteroligt så man flinar runt resten av dan. Obeskrivligt roligt!

Det var inte bara jag som tyckte det. Wiszca visar exakt vad hon tycker om saker och ting, mycket tydligt så det inte ska bli några missförstånd, och när man känner glädjen spruta från sin häst så är det bara att hänga på och rida som man ska. Göra sitt bästa för att hänga på iallafall. Det finns inte ord för vad som händer när man är i samma känsla och det finns inte ord för att beskriva hur otroligt nöjd min älskade häst var efter avslutat pass. 

Det är en väldig röra i huvudet och hjärteroten efter såhär intensiva dagar med sin själs älskade häst och jag har liksom inte sorterat och tagit in riktigt än. Exakt vad som hände varje dag och varje lektion har jag inte klart för mig än och det känns oviktigt nu.

Vad som är viktigt är att det slutade bra. Vi tog oss igenom det här och avslutade tillsammans och vi är nöjda och har fått ut otroligt mycket. Sista dagen föll det på plats och jag har lärt känna mig själv ännu lite till och vad jag behöver jobba på mer och vad jag faktiskt redan hade utan att veta om det. 

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Foto: Christel Bergkvist

Den här gången fortsatte vi med sidvärtsrörelserna och lade till mer markarbete i form av öppna och sidepass. Det här ska jag även fortsätta göra uppsuttet. På nedersta bilden ser ni Wiszcas största problem det vill säga mig. Jag är rövhalt. Det visade sig mycket tydligt att det är dags att beställa tid för behandlig men den akuta åtgärden är att med fast hand dra till lite muskler så att det inte blir tvärnit åt höger för henne. Hon kan det här bara jag inte hindrar henne.

Vi kom hem igår kväll och jag känner mig upplevelsebakis. Wiszca är lika pigg som vanligt.

Det är ju inte bara ens egen träning. Det är så lärorikt och givande att se dom andra och så blir man lite ledsen när man ska åka hem och säga hej då till alla. Det blir många långa kramar och vänskapsbanden blir bara starkare för var gång. Nu är det långt till maj.