Tacksamhetens lov

Foto: Robert Åsgård

Foto: Robert Åsgård

Foto: Robert Åsgård

Gud har skapat Wiszca och mig för varann. Vi är precis lika, kärleken är oändlig och vi har samma irriterande personlighetsdrag. Vi tycker att vi är helt självklara i alla sammanhang, vi måste alltid uttrycka våra åsikter och vi har alltid rätt, ensam är stark och kan själv. Två medelålders pissmärrar helt enkelt.
Wiszca är snyggare än mig men det kan jag ta för hon är min. Och jag är hennes, det är hon mycket noga med.

Efter 10 år har vi hunnit bli ett gammalt strävsamt par. Man blir som den man är med sägs det.

Här är en ofördelaktig bild när vi till och med gör samma min. Såna finns det tyvärr fler av...

Inneboende

Den här lilla blomman har alldeles på egen hand hoppat ner i krukan för att få följa med in nu när det börjar bli kyligt ute på nätterna.
Idag skiner solen och hösten är på sitt allra bästa humör!

Regn och rusk

Hösten är min favoritårstid. Vanligtvis. Idag regnar det, igen...
Det ljuvliga livet på landet har förvandlats till en oändlig lerpöl. Men det är fina färger på träden.

Mamma säger att det bara finns tre stycken måsten - äta, skita och sova. Mammor brukar ha rätt. Det finns också en hel massa borden. Istället gosar jag med Svante, dricker kaffe, tittar på mormors matta och drömmer mig bort, stickar halsdukar och funderar över om min gammelfarfar Per snusade Ettan.

På önskelistan står en O´boy-tur med Wiszca. Vi behöver lite tid tillsammans nu vi tjejer, som när man tar en långfika ungefär.
Ja ja, jag börjar med att göra en hage så får vi se vad klockan blir. Regnställ på.

Foto: Caroline Åsgård