Stolt morsa!

Dax för ännu ett stolt-morsainlägg. Jag har så kreativa ungar att det blir en hel del av den varan.
Den här gången är det mellandottern Caroline jag hänger ut och skryter skamlöst om. Hon och hennes kompisar skriver egna låtar och har ett band som heter
De som ej får nämnas vid namn.
Första filmen är från Film- och musikgymnasiets egen melodifestival. Den är hundra gånger bättre än den som visas på TV!




Andra filmen är från deras spelning i Skövde i lördags. Bilder finns på den äldsta dottern Evelinas blogg.

Som sagt, stolt morsa - igen!

Hur man impar på en cool kille genom att knöla ihop ett spöke och stoppa det i fickan

Gawin är en cool kille han, riktigt cool. Det är inte mycket som skrämmer honom. Läskiga saker kollar han in, filosoferar över en stund och konstaterar att eftersom han är ballast så är det ingen fara. Sen en djup suck på det.
Han är skitsnygg, långhårig och charmig. Han headbangar, tittar under lugg med sina mörka vackra ögon, muckar i hopp om ett gammalt hederligt slagsmål, halsar ur flaska och tar en snus om han kommer åt vilket jag känner mig tvungen att skriva med stora bokstäver att vi INTE låter honom göra eftersom han sväljer dom.

Brudarna faller som käglor i hans närhet. Han förstår inte alls att han är en kvinnokarl och vad det får för konsekvenser. Tjejerna blir jättekonstiga och muttrar märkligt, rör sig stolpigt och bredbent och spottar åt honom fast ur helt fel kroppsöppning.
Sånt är läskigt på riktigt! Sånt finns det anledning att bli rädd för, och väldigt mammig.

För ett tag sen var vi ute på promenad. Det var busväder och det är lika med muckväder. Har man dödslängtan är det helt rätt att rida en sån dag annars kan man passa på att träna ryttarkonditionen.
Vi hade en pågående diskussion angående huruvida vi skulle öva nån slags av Gawin uppfunnen kampsport eller om vi skulle gå rakt fram i rask takt och få upp min puls när ett spöke helt plötsligt hoppar fram på en gren.
Gawin blir stel av skräck!

Det var ett litet vitt spöke ca en meter över marken och det gav ifrån sig ett svagt rasslande ljud. Gawin stod för en gångs skull rakt upp och ner med jämn vikt på alla fyra benen, ni som känner honom vet att det är helt emot hans natur.
Jag är som är van att handskas med diverse spöken gick helt fräckt fram och tog det, knölade ihop det och stoppade i fickan.
Jag har då aldrig sett en så impad häst!

Om man nu ska ge sig in i det där infekterade ämnet ledarskap så kan jag konstatera utan mothugg eftersom det inte var nån annan där att det här var den bästa ledarskapsövningen ever. Om nu hela ledarskapsrörelsen/debatten går ut på att hästen ska vara trygg med sin ledare, att hästen kan lita på att dennes ledare inte utsätter den för fara och om fara ändå uppstår så reder ledaren ut situationen så var det här mitt i prick.
Gawin fick helt klart för sig att den här lilla skinntorra mamman ändå är världens tryggaste och modigaste som helt coolt går fram och fångar ett spöke med sina bara händer och får det att försvinna. Han drog en djup lättnandens suck och vi fortsatte vår promenad i rask takt.

När vi kom hem till stallet hoppade spöket ur fickan men det var ingen fara. Det blev bara arabisk teleskophals, trumpetnäsborrar och en stilstudie av hur mamman återigen fångade spöket, knölade ihop, tillintetgjorde och förpassade det till andra sidan, andra sidan soptunnelocket.

Blommor och baciller

Nu frodas det ute i naturen. Här inne frodas bacillerna, förkylningen härjar i det Åsgårdska hemmet. Det är så förfärligt tråkigt att vara sjuk!
Sånt onödigt slöseri med tid - arbetstid, fritid, träningstid... Den enda tiden som gynnas av det här är sovtiden.

Hästarna fick ett lite längre påsklov än det var tänkt nu då. Man kan väl inte påstå att dom gått så väldigt hårt så det var nödvändigt direkt. Tvärtom hade det passat bra att öka lite nu, särskilt som vi har utmärkt ridföre här med bra underlag och väder. Snart är det stenhårt på vägarna igen. Enligt lagen om alltings jävlighet sammanfaller det väl med mitt tillfrisknande som med utgångspunkt från dagens sjukdomsstatus lär vänta på sig.

Men ha det så bra i det fina vårvädret ni andra och god ridning på er ni som håller på med sånt. Jag drar på mig en extra offerkofta och kryper ner under mysfilten tillsammans med min frossa och min härliga självömkan.

Påsk, familjehelg och hårdrock

Påskhelgen tillbringades i Bollnäs tillsammans med den delen av familjen där dom allra flesta på ena eller andra sättet är släkt med varann. Mamma har fyllt år sådär lite halvjämnt och önskade sig en familjehelg. Vi brukar ha det med jämna mellanrum och det brukar vara synnerligen intensiva tillställningar med ett oavbrutet ätande/fikande och i-munnen-på-varann-pratande.

På långfredagen åkte vi runt och åt av hos föräldrar. På kvällen stod det Sudoku på menyn. I alla fall enligt min kära svårmor som är en klippa på helt fantastiska felsägningar som hon med jämna mellanrum glädjer oss med och senare får lida länge för.
Senare på kvällen stack jag, maken, mellandottern och brorsan iväg till Tuppens och lyssnade på lite riktigt bra hårdrock. Säga vad man vill om Bollnäs men hårdrock det kan dom!

Det är alltid kul och träffa lite gammalt folk också. Eller gammalt och gammalt, så gamla tycker jag inte att vi är. Vissa stöter man på då och då och vissa har man inte sett sen Black Sabbath-tiden. Kul! Och det är skönt att se att vi blev rätt så skapliga ändå, trots allt.
Dottern fick sig då allt en ordentlig historielektion och jag är lika förvånad och glad varje gång barnen frivilligt visar sig på lokal med mamma och pappa.

På påskafton hade det planerats grillning oavsett väder som dom hårda hälsingar vi är. Det grillades på och dukades ut men jag har väl bott i Sörmland för länge och bangade så det var bara att duka in. Jättegott var det och proppmätta fortsatte vi vår avätningsrunda på andra sidan Renbron, fel sida. Svårmor är en mästare i köket och där lyckas man få i sig en hel del även på mätt mage och i efterrättsmagen finns det alltid plats.

Påskdagen tillbringades hos min vackra Farmor i Söderhamn och vi maratonfikade och gratulerade Faster Budget som fyllt jämnt.

Mätta, trötta och nöjda packade vi oss hem på måndagmorgonen lagom för att hinna se lite snö och riva av ett gäng med arbetspass.

Jodå, jag lever...

...men har varit hem till Bollnäs över påsken och så har jag ju ett arbete också även om det inte syns här på bloggen. Hela eftermiddan och halva kvällen har ägnats åt att försöka mejla kompletterande handlingar, igen,  som nån annan slarvat bort åt mig och jag sitter fortfarande i morgonrock och jag har fortfarande inte fått iväg några kompetterande handlingar.

I väntan på tiden och ett riktigt inlägg får ni en länk till Ullas Guldkorn och hennes inlägg om utbildningsritten i distans där Ridsportförbundets ordförande Anders gjorde sin distansdebut. Ulla visar också i ett annat inlägg sina fina armband av hästtagel som hon gjort. Måste kollas in!

Fridens liljor!

Lilla Björkviksritten - utbildningsritt i distans

Igår gick vår årliga utbildningsritt i distans av stapeln. Har man inte varit med på distansritter förut kan det te sig något rörigt med alla ank-, in- och ut-tider, besiktningar, vilotider och slingor hit och dit. Därför är det jättebra att vara med på en utbildningsritt som går till precis som en vanlig tävling med flera slingor och veterinärgrind i mitten.
Lugnt och fint och trevligt utan tävlingsstress.

Jag har lurat en älskad kollega i fördärvet och drar nu ner henne allt djupare i distansträsket. Eftersom jag inte red själv igår skickade jag iväg henne på en lugn premiärritt med min bästis Sara. He, he...

Starten går för Mariah och Anna, Sara och Emma.

På utbildningsritten startar några i taget. Man får välja själv om det är någon särskild man vill rida med eller om man vill starta själv. Masstart som på riktig tävling är lite onödigt att börja med. Det är viktigt att dom nya hästarna får en lugn första upplevelse, ryttarna också för den delen.

Vi som inte red satt och fikade och trevlade medan ryttarna svettades utefter banan. Vi hade sån flax så precis innan målgång började det blåsa upp och det flög några snöflingor. Sen brakade aprilvädret lös.

Målgång för två pigga hästar, en pigg och en trött ryttare. Mycket väl ridet!

Nöjd kollega med sin fina Boras Anna.

Så här glad är man när man tagit sin distansoskuld och fått en vackert lila rosett och ett diplom efter att ha ridit 2,6 mil och gått i mål med en pigg och glad häst som skulle ha kunnat gå en slinga till, lätt.

Sara och Emma som egentligen heter Golden Statement.

Jeanette och Smilla.

Aprilvädret rasade för fullt när jag åkte hem uppfylld av distansinspiration. Efter att ha varit hemma och ätit upp mig en stund blåste vädret bort och solen tittade fram. På med kläderna och ut  med Gräddbakelsen i finvädret. Trodde jag ja... 

När vi kommit på ett ungefär längst bort hemifrån drog det ju naturligtvis ihop sig och blev alldeles mörkt och vi blev invaderade av horisontell blötsnö och hagel. 

Jag har sånadära smarta Reinlegs, en rulle man sätter runt midjan bestående av halva överdelar av byxben som man rullar ut över lår och knän när det börjar regna. Dom är jättebra när man har med sig dom, vilket man aldrig har när det behövs. Inte var dom med igår heller och jag hade knappt känsel i fötterna när jag hoppade av. Men Wiszca traskade på så fint och tappert även fast än hon verkligen avskyr sånt väder och brukar tjura ihop fullständigt.

Den bästa träningen är den som blir av och igår blev den både av och bra.